Igår hade jag en helkväll på Pranama som är världens mysigaste och kärleksfulla oas även kallat yogastudio. Mitt mående har som ni vet inte varit på topp de senaste dagarna men tjurig som jag är försöker jag vara med det som är och känns oavsätt om det är lovely eller hell. Men visst bryter jag ihop när jag får fruktansvärd och bäcksvart ångest som bedövar hela min varelse och min själ och min kropp... Och jag tappar fotfästet... gråter och skriker ibland och det är inte en ledsenhet det är en smärta och en sorg som är fruktansvärt svår att hantera när sådana perioder kommer vill jag bara stanna upp den yttre världen och få ta den tiden jag behöver för att hitta tillbaka till mitt fotfäste vilket jag gör bäst genom meditation, skapande, tystnad och tid.. För jag behöver få känna min smärta och min skuggsida för att förstå varför den uppkommer, varför den vill ha min uppmärksamhet. Men det som stressar, pressar och gnager i mitt bröst är att jag gång på gång behöver pressa ner den med våld för att jag ska hinna med i det yttre fyrkantiga samhällets krav och hetsiga tempo. Det spelar ingen roll att jag knappt står ut med att befinna mig i mitt eget psyke och kropp dessa dagar för jag måste endå skriva på tentan eller hinna klart med skolarbete, jag behöver också gå till affären och handla åka på inbokade möten eller på föreläsningar och då behöver jag trycka ner skiten och ångesten i djupet av mitt hjärta för att kunna leva upp till alla glada leenden som jag möter, leenden som precis som mitt många gånger har varit ett resultat av nerpressat mörker som inte tillåtits att ta plats. 

Detta är verkligen något som på riktigt skaver i mig, varför har vi skapat ett samhälle där det i majoriteten av alla situationer uppfattas som bra att vara glad, lättsam, lycklig etc. Och dåligt att känna sig arg, rädd eller deppig, nedstämd eller orolig. När ingen kan leva upp till detta... Vem försöker vi lura? Och mår man psykiskt dåligt är den allmänna uppfattningen att en är svag och inte bitit ihop tillräckligt, därför ljuger en när en ringer till sitt jobb för att sjukskriva sig och säger att en har migrän eller magsjuka för majoriteten av arbetsgivare skulle inte godta att en var hemma pga tex pms, ångest, mensvärk, hjärntrötthet, utbrändhetssymptom, för äsch, det är bara att bita ihop och ta nya tag :S ååååååååååhhh, blir så arg. För det är det som är problemet att det inte går att ta nya tag hela tiden, du kan inte ta nya tag om du aldrig får vila och återhämta dig, det spelar ingen roll hur högt du klättrar på stegen för du kommer falla en vacker dag (eller regning) om du inte vilar och hämtar kraft, och desto högre du klättrar utan återhämtning desto ondare kommer det göra då du faller.

 

Nu för att återkoppla till början av denna text så var jag som sagt på Womens tempelgroup som Satu och Helene höll i på Pranama igår. En ljuvlig kväll där kvinnor träffas och stöttar, lyssnar och ger kärlek till varandra och till systerskapet vi alla kvinnor är en del av. En får dela med sig av vad en vill och känner för och igår pratade vi en del om hur Yang-energierna under så lång tid styrt vårt samhälle. Yang är den manliga energin och står för resultat, logik, verkställande och kraft, vilket än idag många tycker representerar något att sträva efter. I tusentals år har kvinnokraften Yin blivit förtryckt vilket har resulterat i att känslor, intuition, och en mer cyklisk livsstil osidosatts. Det har setts som dåligt att växla i humör och temperament pga menscykeln vilket kan ha lett till att så många kvinnor försökt att trycka undan sina känslor vilket kan ha påverkat hela vårt kollektiva mående.

 

Viktigt här är att tillägga att alla människor har både yin och yang energier hur mycket varierar från person till person och inte enbart efter vilket biologiskt kön en har.

 

Jag tycker verkligen att ni borde gå in och Aho på Womens tempel group och kanske vill du komma på nästa cirkel :D spana på deras FB efter nästa tillfälle :)

 

Stor kram finisar!<3