Hej älskade och underbara bloggläsare! Tycker ni som jag att det är lätt att fastna i tankar av vad som är rätt och fel när det kommer till beslutsfattande och livet i stort? 

Tankar om rätt val och fel val dyker upp och du vrider och vänder nästan in och ut på dig själv för att du tror att det behöver kännas helt rätt innan du fattar ett beslut. Detta är vardag för många med Ocd och för oss är det helt omöjligt att bli förvissade om att det ska kännas rätt att fatta beslut kring stora saker liksom mindre saker i vardagen. Det vi behöver göra är att chansa. Vi behöver chansa och våga "misslyckas"  Det kan kännas helt fruktansvärt jobbigt och kanske kommer tankar som att det inte går att göra varken A eller B förrens du känner dig helt trygg i det. Om sanningen ska fram är detta bara ett mindfuck. Du kan inte bli säker och du kan inte veta om du gör rätt eller fel. Det du behöver acceptera är ovissheten och att du inte kan ha kontroll. Det är helt omöjligt för en människa att kunna tänka ut varje potentiellt scenario och hur andra människor ska tycka om ditten eller datten, så varför lägga ner tid på det? Ja men det går inte att sluta kanske någon tänker och då vill jag säga att JO, det gör det. Du behöver träna upp förmågan att våga agera och göra saker trots att det känns obehagligt eller läskigt, eller både och. 

Hur gör man det?
Du tar små små steg på trappan om att utmana dig själv. Om du tex. kämpar med att våga ta mer plats i sociala sammanhang så behöver du tratta ner dina ambitioner till något som fortfarande känns läskigt och jobbigt men som du endå skulle kunna utsätta dig för trots motstånd. humn vad kan det vara i en sådan situation kanske att säga hej till en person du aldrig mött tidigare?? Jag vet inte men låt säga att det är något som känns jobbigt men är första steget mot att faktiskt våga stå inför klassen och redovisa en uppgift. När du gjort uppgiften om att våga säga hej ska du belöna dig själv tex genom att ägna resten av dagen åt sådant du verkligen tycker om att göra eller genom att unna dig någonting härligt/mysigt/fint. 

Nästa steg kanske är att räcka upp handen och svara på en fråga följt av en belöning. Vad vet jag men hoppas ni fattar med dessa exempel. Det bästa är att en sådan strategi funkar på alla undvikande och destruktiva beteenden :) som handlar om att en agerar på tankar om rädsla inför något som egentligen är helt obefogat eller helt oproportionellt uppförstorat i förhållande till det som utlöser reaktionen. 

Detta kallas KBT och handlar om att hjälpa hjärnan att förstå att den inte behöver sända ut signaler av rädsla eller skräck i sådana situationer som inte egentligen utgör ett hot för vårt liv.

I en sådan här utmaning/behandling kan du behöva mycket uppskattning från omgivningen och om du inte valt att gå i terapi så skaffa någon du litar på som kan fungera som din mentor och stödperson genom processen.

Du klarar så mycket mer än vad du tror!! Det du behöver är att känna att du kan lyckas i dina ögon och sakta utmana dig för det som skrämmer. Och du, Desto mer du kastar dig ut och prövar desto närmare kommer du dig själv och den plats eller det liv där du mår bra. Så kort och gott desto mer "fel" du gör desto bättre, eftersom du annars bara skulle stå och trampa på samma ställe hela ditt liv. Många gånger är också ett misslyckande ett lyckande. Dessa två står inte i motsats till varandra utan kanske kan finnas med båda två eller helt sammanflätade i en situation. Lösningen ligger nog i att inte dela upp och värdera sina val och handlingar så mycket för det är din hjärna som säger åt dig att tolka si eller så, därför så kan du inte lita på att du ser hela situationen eller bilden helt som den faktiskt är. 

Du vågar och jag tror på dig!
Stor kram!!! / Stina